Segla Vega - råd 14:

Man behöver inte alltid börja sin färd med motorhjälp

Nu ligger man i en stilla skärgårdsvik, i skönt lä, det är tyst och stilla. Man har som vanligt två linor i land och ankaret långt ute - nästan i kanten på brisen. Man skulle vilja SMYGA iväg, utan att störa båtgrannarna. Då känns det motbjudande att dundra igång järnklumpen under sittbrunnsdurken. Men, säger hustrun, här finns ju stenar och grund och allsköns farligheter runt omkring, hur gör man för att ha allt under kontroll?

Själv gör jag ofta på följande sätt:

Seglen underslagna och klara att hissas. Ett beslagsband runt genuan på fördäck och ett eller ett par band runt storseglet på bommen. Linorna till land tas ombord, och så tar man lugnt och försiktigt ankarlinan ombord tills den är nästan ”rakt upp och ner” (”straight up and down” sa man på de gamla segelskeppen).

Om det nu är lite trångt så låter man ankaret sitta kvar i botten så att båten vänder med vinden. Man hänger alltså kvar tills aktern pekar upp i vind. Nu bryter man loss ankaret (”Break it out!” löd det gamla kommandot) och tar det ombord samtidigt som – vanligtvis – hustrun hissar genuan. Sedan seglar man tyst och lugnt ut ur viken tills man har rumt vatten omkring sig. Man hinner då gott att borsta leran av ankaret och stuva undan det, ta in fendrarna samt kransa upp och stuva undan förtöjningslinorna.

Sedan lovar man upp och sätter storen, varpå man faller till kurs och är på väg. För övrigt: VEGA-storseglet är faktiskt så pass litet att blåser det enbart måttligt kan man sätta det även med vinden in akterifrån, och då blir ju det hela ändå enklare.

Lars Lemby